Av: Ã…sa Eriksson
Lagen om finansiell samordning (finsam) är - såvitt jag vet - en världsunik företeelse där stat, kommun och landsting på lokal nivå kan gå samman och bilda en gemensamägd organisation med gemensamma mål, gemensamma medel och med gemensam styrning.
Denna samverkansstruktur möjliggör att människor som är i behov av hjälp fråm flera organisationer och myndigheter kan få ett samordnat stöd som ingen organisation kan erbjuda på egen hand. Individens process blir bättre, går snabbare och risken att ramla mellan de berömda stolarna minskar drastiskt.
När politiker och tjänstemän frÃ¥n flera myndigheter “äger” nÃ¥got tillsammans och driver gemensam verksamhet ökar kunskapen om och förtroendet för varandra. Det möjliggör att effektiviteten och kvalitén i det som erbjuds ökar. I nästa steg minskar samhällets kostnader när människor i högre grad försöjer sig själva och har en bättre hälsa.
Den samverkansstruktur som samordningsförbunden har bidragit till att bygga upp kan kanske användas för fler områden där samverkan behöver förbättras? En nyligen publicerad rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) är kritisk till effektiviteten och styrningen inom andra samverkansformer inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Skulle effektiviteten öka om fler områden lades in under finsam? Finns det andra samhällsområden ( stöd till personer med missbruk, neuropsykiatriska diagnoser, unga med nedsatt intellektuell förmåga eller kanske flyktingar som nyligen kommit till Sverige?) där det finns behov av bättre samverkan och där finsam-strukturen kan underlätta? Har vi råd att inte bli bättre på att samverka kring de människor som behöver stöd från flera håll?
Jag bara undrar.