Ipred och FRA

Morgonen efter kongressfesten. Ombuden ser förvånandsvärt pigga och fräscha ut, med tanke på vilket drag det var på kongressfesten igår. God mat, trevligt sällskap, bejublat framträdande av Miss Li, ösig dans till Alcazar och dans i många timmar till liveband. Härligt! Vår konferencier slog också fast att Reinfeldts syn på solidariska är personer som antingen är solida eller ariska.

Just nu debatteras kulturfrågorna och det mest brännande blir nog integritetsfrågorna. Snacket i korridorerna säger att de flesta ombuden är nöjda med partistyrelsen nya förslag till politiska riktlinjer. Det känns som om de hårdaste debatterna kanske uteblir.

Det är märkligt hur fort veckan har gått och att det redan är dags att åka hem i eftermiddag. Det ska dock bli jätteskönt att komma hem till familjen igen.

Carlsson & Persson

Ingvar Carlsson har just hållit sitt anförande på Jobbkongressen. Jag slås av hans engagemang och hans skicklighet som talare. Ingvar har just meddelat att han tänker delta i sin 25:e valrörelse för att hjälpa till i kampen för Mona som statsminister. Heja Ingvar!

Nu är det Göran Persson som talar. Han har aldrig varit någon favorit för mig men nu ska jag lyssna ordentligt och ge honom en chans.

Over and out.

Lever vi som vi lär?

Det slår mig att det verkar finnas viss diskripans mellan de anförande vi håller samt beslut vi tar i förhållande till hur vi agerar. De här dagarna på Jobbkongressen har jag  t ex på vägen till och från kongressbyggnaden sett långt många fler rökare än vad jag brukar se i min vardag. Är det så att det är högre andel rökare bland socialdemokratiska politiker jämfört med resten av befolkningen? Kanske har jag helt fel.

I bänkraderna runt omkring Västmanlandsdelegationen konsumeras det dessa dagar stora mängder godis och snacks. Var och en gör förstås sina val men jag tycker att det rimmar lite illa med de beslut vi just har tagit om att investera i folkhälsa, agera för minskad användning av transfetter, färgämnen och kemikalier i livsmedel.

Sossar är förtås också människor. Jag menar inte att vi måste vara fanatiska renlevnadsmänniskor för att vi agerar för en bättre hälsa. Det jag menar är att ska vi kunna förändra världen måste vi börja med oss själva; att så långt det är möjligt förändra vårt eget agerande.

Själv agerar jag långt ifrån perfekt ur ett folkhälsoperspektiv och jag inser att jag riskerar att dra på mig kritik. Visst behöver vi ibland energitillskott när förhandlingarna drar ut på tiden och en del laster måste vi nog tillåta oss. Men jag tror att vi har möjlighet att agera lite mer föredömligt än vi gör idag. Eller?

Vinst i välfärden

Just nu debatteras vinst i välfärden. Åsikterna går isär om vi ska lagstifta mot vinst eller ej men jag tycker mig höra en klar majoritet för partistyrelsens förslag: ingen lagstiftning mot vinst men regleringar för ökad kvalitet och skärpta etableringskrav. Mitt stalltips är alltså bifall till partistyrelsens förslag.

Nu är det snart min tur i talarstolen. Här har ni mitt anförande i sin helhet:

Jag instämmer till fullo i Monas devis i inledningstalet att varje arbetad timme behövs.

En viktig del i det är att allas arbetsförmåga ska tas tillvara, alla ska känna sig behövda, alla ska känna att de finns i ett sammanhang.

Jag vill att ”vilja till arbete” byts ut mot ”arbetsförmåga”. “Vilja till arbete” ger helt fel signaler!  Meningen bör alltså lyda

”Det måste bli möjligt att ta tillvara allas arbetsförmåga genom t ex nya former av lönebidrag och möjlighet till en utvidgad arbetsmarknad.”

Ytterligare ett argument för mitt yrkande är den bild av oss sossar som ett bidragsparti, som alliansen med hjälp av viss media har lyckats banka in hos delar av väljarkåren.

Låt oss en gång för alla ändra på det.

Mer info från Västmanland

För er som vill läsa fler tankar och kommentarer från Västmanlandsdelegationen på Jobbkongressen:

www.jobbkongressen.wordpress.com

Där skriver jag och mina delegationskompisar varje dag. Vi ses där!

Jobbkongressen fredag kväll

I morse när vi startade var vi tre timmar efter programmet. Just nu är vi ungefär tre timmar före programmet. Hur är detta möjligt? Framför allt beror det på att talartiden idag har varit kortad till 1 minut (istället för 3). En minut är lite väl kort, tre minuter (med vanligen förekommande överdrag) är för långt. Jag vill därför förorda en framtida talartid om två minuter. Tror att jag ska motionera om det till nästa kongress.

Nu efter middagen har jag hållit mitt andra anförande under kongressen, den här gången i strandskyddsfrågan. Mitt anförande finns här nedan:

Ett Sverige i sammanhållning kräver en fortsatt levande glesbygd.  

I vissa områden fungerar inte systemet med strandskydd; det byggs allt för mycket allt för nära många stränder stränder.

I andra delar av landet fungerar inte systemet av andra skäl. I glesbygd är problemet att det är för svårt att få tillstånd att bygga nära någon av alla de tusentals sjöar som ligger helt obebyggda. Visst ska vi även fortsättningsvis ha många obebyggda sjöar, men är det verkligen nödvändigt att som i Norra Västmanland ha fler obebyggda sjöar än invånare? (ok, en liten överdrift…)

Vi som lever i glesbygd ser att ett av våra viktigaste verktyg för att få människor att våga bygga hus i våra områden är att de får bygga sjönära.

Ett hus kostar ungefär lika mycket att bygga, oavsett var i landet man gör det. I Norra Västmanland får du tillbaka ungefär en fjärdedel av vad det kostade att bygga när du säljer det huset, OM det inte ligger sjönära! Då ökar intresset för att bygga hus och bosätta sig även i våra vackra delar av landet.

Inget skvaller

Jag har fått önskemål om rapport om skvaller från Jobbkongressen. Tyvärr måste jag göra vederbörande besviken för jag har inget smaskigt skvaller att bidra med. Visst pågår det mycket diskussioner och förhandlingar om kompromisser i heta frågor, men de sköts i vårt fall av de temaområdesansvariga. Jag har alltså inte varit aktiv i förhandlingarna om t ex formuleringar kring vinst inom skola och välfärd, för det är inte mina områden. Därför har jag inte heller något sådant skvaller. Jag, och resten av delegationen från Västmanland har fått gehör för våra åsikter i dessa frågor och yrkar därför bifall till partistyrelsens nya förslag till riktlinjer på dessa områden. Det betyder att vi INTE vill förbjuda friskolor eller att friskolor får göra vinst, däremot vill vi att det ställs samma krav på alla typer av skolor och att  kvalitén är det viktigare än driftsform.

I min egen temagrupp, arbetsmarknadspolitiken, lyckades vi komma långt i våra förhandlingar redan första dagen och kunde, tämligen enigt, klubba igenom en företagarvänlig, jobbskapande politik redan igår. Därmed är förhandlingarna i kulissen slut, för min del.

För övrigt så har jag suttit på min plats i kongressalen hela tiden kongressen har pågått så vad som har hänt runt omkring har jag ingen koll på.

På lunchen sprang jag ihop med Skinnskattebergs kommunstyrelseordförande, Lars Andersson. Det var förstås trevligt. Lars är själv lärare och är här för att bl a bevaka skoldebatten.

Vår kära Monika från distriktsexpeditionen kom just med en påse frukt till alla ombud från Västmanland. Tack Monika! Vi är redan ganska trötta (bara drygt fyra timmars sömn i natt) och kan behöva lite nyttigt energitillskott.

För övrigt kan jag meddela att jag kommer dra tillbaka mitt yrkande i strandskyddsfrågan eftersom temagruppen gjort ett bra arbete och ändrat förslaget till riktlinjer i den här frågan. För säkerhets skull tänker jag hålla ett anförande i frågan ikväll i alla fall.

Tjingeling!

Jobbkongress dag 3

Vi är inne på kongressens tredje dag och ombuden ser förvånansvärt pigga ut, för att ha sovit så lite i natt: vi voterade fram till kl 2 i natt och började nu igen kl 8:30. Starkt jobbat, allihop!

Mina främsta intryck från gårdagen är enigheten i den ekonomiskpolitiska debatten (där Västmanland m f l fick igenom vårt krav att tillåta lånefinansiering för vissa större infrastrukturprojekt), hur självklart det är för oss sossar att öka tryggheten för företagare, hur skönt det känns att kongressen tog beslut om att föra in landstingen i Kraftsam och det enorma engagemanget som kongressen visade för att erkänna ett fritt Västsahara. I Västsahara-frågan fick partistyrelsen stryk i omröstningen.

Jag har haft många funderingar om hur jag ska rösta i Afghanistanfrågan. I min arbetarekommun är det flera som är mycket kritiska till att Sverige har soldater där under ISAF-flagg och som kräver att vi tar hem våra soldater. Jag har tidigare lyssnat på båda sidorna i debatten men inte kunnat komma till ett eget ställningstagande. Frågan är så oerhört komplicerad, hur vi än gör så är problemen i Afghanistan enorma och lidandet oerhört. Jag hade därför tänkt att jag skulle lägga ner min röst. Efter att ha lyssnat på många, passionerade och kunniga inlägg i natt, däribland en lysande Jens Orback och en mycket engagerad och skicklig Jan Eliasson, bestämde jag mig för att gå på partistyrelsens förslag och förorda fortsatt närvaro i Afghanistan. Jag antar att jag kommer få stå till svars för det när jag kommer hem. I januari kommer vi i Norberg arrangera ett öppet seminarium i frågan (både Maj-Britt Theorin och Lena Hjelm-Wallén är intresserade av att delta) och då får vi fortsätta diskussionen.

Västmanlandsdelegationen fick inte igenom vårt krav att kongressen ska skriva in i riktlinjerna att en tredelad föräldraförsäkring ska införas under kommande mandatperiod. Den frågan har kongressen hänfört till redaktionsutskottet. Att det blir en tredelning av försäkringen verkar kongressen vara tämligen överens om.

Just nu debatterar vi Ett Sverige i sammanhållning, som skulle ha avhandlat igår kväll. För tillfället ligger vi ca 3 timmar efter programmet. Jag undrar hur länge vi ska hålla på i natt?

Någon gång i eftermiddag/kväll ska jag hålla ett anförande om strandskyddet. Partistyrelsen har i det ursprungliga förslaget till riktlinjer skrivit om skärpt strandskydd i mycket generella termer och det måste förstås vi i glesbygd motsätta oss. Mer om detta senare idag.

Debut i talarstolen

Vi har precis omvalt vår kära Mona till partiordförande och vi gjorde det med den längsta, varmaste stående ovation jag kan minnas. Härligt! Jag hoppas att alla nu förstår att hon har vårt absoluta stöd.

Jag har gjort min debut i talarstolen här på Jobbkongressen. Jag hade förmånen att få inleda debatten i avsnittet “Alla arbetade timmar behövs”. Min ambition det senaste året har varit att få partistyrelsen att inse att vi måste samla alla aktörer kring individer som behöver omfattande stöd för att öka sin arbetsförmåga och komma in på arbetsmarkanden. Till min glädje var det inga problem alls! Ett inlägg på temagruppen igår eftermiddag om att föra in landstingen i Kraftsam och PS gick på vår linje. Demokratin funkar!!!

Jag höll ändå mitt anförande idag, om vikten av att samla stödet och att utgå från individens behov. Det var så kul! Knäna skakade betänkligt, det ska erkännas, men jag kände ändå att en talarstol kanske är mitt rätta element?

Dessutom fick jag applåder, och positiva hejarrop från mina delegationskompisar, och det är jag innerligt tacksam över. Nu förändrar vi världen!

Debatten är igång

Om några minuter ska vi börja besluta om våra framtida politiska riktlinjer. Härligt!

I morse, när kongressen öppnade och talarlistan publicerades, fick jag hjärtklappning och knäskak: Det stod Åsa Eriksson, Västmanland, som nummer två i talarlistan. Och detta inom ett område där jag inte har skrivit något anförande ännu! Blodet försvann bokstavligen från mitt huvud i några sekunder, jag lovar. När jag kunde tänka igen insåg jag att “superadministratörerna” tagit fel på område som ska behandlas idag och satt upp söndagens talarlista istället. Det korrigerades snabbt och jag kunde på darriga ben gå tillbaka till min plats.

Ingen stor grej, förstås, men det fick mig att inse hur orutinerad jag är. En gammal kongressräv skulle förstås kolugnt ha inväntat att det uppenbara felet rättats till. Det ska jag försöka lära mig till en annan gång. Och jag känner mig nöjd med att jag inte tvingades göra debut i kongresstalarstolen helt oförberedd och utan manus.

Stödet för partistyrelsen verkar stort när det gäller den ekonomiska politiken, som vi just nu beslutar om. Hittills har alla beslut (ca 10 än så länge) gått partistyrelsens väg. Undrar hur länge det håller i sig?

Var är kvinnorna i den ekonomiskpolitiska debatten? Det är en förfärande hög andel män i talarstolen den här förmiddagen. Tycker inte vi kvinnor att ekonomisk politik är viktig?