Politisk organisation

I Norberg, och kanske många andra kommuner, pågår just nu diskussioner om vilken politisk organisation vi ska ha. Just nu har vi “traditionell” organisation, med Kommunfullmäktige, Kommunstyrelse och facknämnder. Vänsterpartiet i Norberg vill ändra organisationen av tre anledningar; vitalisera fullmäktige, spara pengar och minska risken för “nämndpartier” (dvs att ledamöter i facknämnder ser mer till sin egen nämnd än till hela kommunens intressen). Gott så långt. Jag instämmer i att organisationer bör ses över med jämna mellanrum och vi måste fråga oss om det vi gör är det mest effektiva.

I förslaget till ny organisation tas facknämnderna bort och ersätts med utskott under kommunstyrelsen. Fullmäktige ska ha ett antal fullmäktigeberedningar för att inte riskera att bli ett “transportkompani” för frågor redan avgjorda i kommunstyrelsen.

Att kommunfullmäktige, det enda organ där det sitter personer som är valda av väljarna, ska ha en viktig roll är jag helt med på. Själv sitter jag inte i fullmäktige (jag gick med i socialdemokraterna efter valet 2006 och stod sålunda inte med på fullmäktigelistan) men jag har förstått på dem som gör det att det finns utvecklingsmöjligheter i vårt viktigaste politiska organ. Jag är därför positiv till fullmäktigeberedningar. Det jag däremot är direkt kritisk till är att avskaffa facknämnderna. Att göra det för att spara pengar tror jag inte ett ögonblick på; i förslaget till ny organisation ska ordföringarna i de två tyngsta utskotten vara deltidsarvoderade och där rök försöket till ekonomiskt argument. Att göra det för att minska risken för “nämndpartier” kan möjligen vara realistiskt, men det finns bättre sätt att göra det på, anser jag. Vi sitter alla på mandat från politiska partier som vi är medlemmar i. Om partierna vore bättre på att bereda och diskutera frågor som är aktuella i de olika nämnderna skulle vi lättare hitta kommunperspektivet och hur våra olika delar länkar i varandra (och hur vi tillsammans måste bli bättre på att samverka över förvaltningsgränser för att bli mer effektiva och framgångsrika). Tummen ner för argumentet nämndpartier, alltså.

Ett annat argument för ny organisation har diskuterats, och det är att vissa partier har svårt att hitta personer som vill ta på sig olika uppdrag. Den svårigheten skulle minska om antalet uppdrag minskade. I början av den här diskussionen tyckte jag det lät som ett bra argument. Nu, när jag har tänkt efter, inser jag att det är en kortsiktig lösning som ytterligare urholkar demokratin. Min förhoppning är att många ska engagera sig i samhällsutvecklingen, på olika sätt, inte att allt färre ska göra det. Jag håller med om att det ibland kan kännas svårt att “vaska fram” personer som vill ta på sig uppdrag men måste vi alltid ta den enklaste vägen?!? De senaste åren har antalet förtroendevalda minskat drastiskt. Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så. Ett resonemang som har förts är att om uppdragen blir färre ökar konkurrensen och “kvaliten” på dem som innehar uppdragen ökar. Men vänta nu - vi har ju en demokrati som ska spegla hela befolkningen! Ska då inte så många som möjligt vara med?!? Hög- och lågutbildade, yrkesverksamma och pensionärer, ursvenskar och nysvenskar. Då tror jag att vi har de bästa förutsättningarna för bra diskussioner och kloka beslut. Att minska antalet politiska uppdrag tror jag leder till ökat “tjänstemannatänk” i politiken.

Jag tycker att vi, tillsammans, måste verka för att fler känner sig manade att ta ansvar för det gemensamma. En del kan göra det genom politiska uppdrag, andra via frivilligorganisationer, ytterligare andra via idrott osv. Börjar det bli dags att införa samhällstjänst för alla? Vill du göra värnplikt 1 år, ha ett politiskt uppdrag en mandatperiod eller arbeta inom omsorgen 1 år? Baske mig, jag tror att jag ska fundera på ett sådant förslag!

God ton på nätet

Idag har nyhetsrapporteringen bl a handlat om hur många ungdomar som blivit mobbade eller förtalade på olika internetsiter. En man som skrivit en bok om fenomenet trodde inte alls på att “bara” ca 15 % upplevt problemet, snarare 50 %.

Att internet ger fantastiska möjligheter är nog de flesta överens om. Att det finns risker med aktiviteter på nätet är inte heller okänt. Men vad är det som gör att så många, både ungdomar och vuxna, helt tappar sans och vett när de använder sig av nya medier?!? Visst, vi kan vara anonyma och därför släppa hämningar och låta våra värsta sidor komma fram ett tag. Men vad leder det till?

När jag läser inlägg och kommentarer på t ex www.politikerbloggen.se förvånas jag över den enormt låga nivå som råder hos de flesta debattörerna. Det är inte bara personangrepp och rena lögner som förekommer, det är uttryck för rasism, sexism, dålig självkänsla och ett enormt samhällsförakt. Vad detta grundar sig i kan jag förstås inte spekulera i men jag är inte förvånad över att ungdomar tar sig för stora friheter, utan att respektera andra, när vi vuxna föregår med så fruktansvärt dåliga exempel.

En annan sida av saken är att det inte känns det minsta lockande att bli mer känd som politiker när det som verkar vara den gängse tonen i nätdebatterna är både nedlåtande, innehåller lögner och i vissa fall är förtal. Hur ska vi få fler människor att engagera sig i politiken och samhällsdebatten när man får räkna med att bli kallad både det ena och det andra - inte för sina åsikter utan pga utseende, mimik, röst och andra ovidkommande saker. Jag förväntar mig att människor tar ansvar för sina åsikter i en öppen demokrati som denna. Första regeln på debattforum borde vara att skriva under eget namn och därmed stå för det man skriver.

Midsommar

Detta fantastiska land med sina (ibland) tokiga traditioner! Jag tillhör dem som har turen att bara ha positiva minnen från tidigare midsommarfiranden. I min barndom var midsommar ett tillfälle att träffa andra barnfamiljer, att äta gott, dansa runt stången och - oftast - sova i regnblöta tält. Det var underbart! Visst hände det att någon vuxen i sällskapet blev lite glad i hatten men mer än så var det inte. Min mamma sa ofta att hon tänkte på alla dem som har ont i magen inför helger och högtider. De som känner oro för att de som ska vara tryggheten i livet blir för berusade, de som befarar att bli utsatta eller behöva bevittna våld, de som ororar sig för att partnern ska föredra andra framför en själv av förlusta sig med. Då förstod jag inte riktigt vad min mamma menade.

Nu, när många av oss ser tillbaka på dans runt majstången, brännboll i kohagen, sill och nubbe med goda vänner vill jag sända en tanke till alla de som gjorde mindre bra erfarenheter igår. Om ångesten i magen beror på saker man själv ångrar att man gjort må det väl vara hänt. Om det istället är någon närstående som åsamkat skada, fysisk eller psykisk, så hoppas jag att vi i samhällsapparaten är tillräckligt förtroendeingivande för att den drabbade ska hysa tilltro till oss. Jag har alldeles för många gånger hört kvinnor, som varit psykiskt och fysiskt misshandlade i flera år, säga att det inte är någon som bryr sig. Först lät det helt befängt i mina öron men nu kan jag till viss del förstå det: om man tar mod till sig att göra en polisanmälan och vårt regelverk är så galet att det är näst intill omöjligt att bevisa att misshandel har ägt rum, då försvinner nog tilltron till samhället och rättsystemet när enda effekten av anmälan blir att förövaren får ytterligare en anledning att slå en sönder och samman. Det är fruktansvärt!

Nu har kvinnofridslagarna tydligen ändrats så att det inte krävs riktigt lika mycket för att få en misstänkt förövare häktad, och det är inte en dag för tidigt. Självklart ska vi ha ett rättsamhälle där ingen blir oskyldigt dömd, men det är lika självklart att vi inte kan ha ett samhälle där män (och ibland även kvinnor) slår sina partners, vecka ut och vecka in, med vetskapen att slår de bara “på rätt sätt” så kan ingen sätta dit dem.

Heder åt alla er kvinnor som lyckats förändra en omöjlig situation, som brutit med älskade män för att de inte klarar av att ha ett respektfullt förhållande utan våld. Jag hoppas innerligt att samhällets olika institutioner stöttar alla inblandade, våldsoffer liksom förövare, till ett bättre och mer värdigt liv.

Semesterhjärna

Två dagar kvar till semester men min hjärna har nog redan givit upp. Jag har så många åsikter om t ex tonen och innehållet på politikerbloggen (www.politikerbloggen.se), om hur vi kan förbättra situationen för sociala företag genom att införa sociala hänsyn i upphandlingspolicys, hur valanalyserna efter EU-valet presenteras osv men huvudet orkar inte formulera någonting. Istället har jag ikväll bakat tårtbottnar för att bjuda mina kollegor på sommartårta på torsdag. Har man inte anledning att gå på någon skolavslutning får man fixa lite avslutningskänsla själv, tänker jag. Det återstår att se om vi kommer sjunga Den blomstertid också..

Karbenning goes Africa

Kroppen värker, fötterna blöder (i alla fall vänster stortå) och i magen bubblar det av ny energi. Jag har dansat afrikansk dans i tre timmar igår och jösses vad roligt det är!!!

Vi var ca 25 tjejer/kvinnor/tanter som shakade loss till tonerna av två trumslagares rytmer i Nickebo skolas lilla gymnastiksal. Den salen är nästan alltid lite kall men igår var luftfuktigheten hög och värmen säkert 10 grader högre vanligt. Dånet från trummorna drev på våra steg, trots att svetten rann och fötterna värkte. Detta är livet!!!

Tack snälla ni i Karbennings GOIF som såg till att Karbenning goes Africa blev av! Om du någon gång får möjlighet att testa afro-gympa eller dansa till afrikanska trummor - gör det! Jag kan nästan garantera att du inte ångrar dig.

Personval

Just nu pågår valet av delegater till partikongressen i höst. Jag är en av kandidaterna. Det är mitt första personalval någonsin, om man bortser från en luciaomröstning på mellanstadiet.

Det här med personval är lite svårt, tycker jag. Visst vill jag att många röstar på mig, så att jag blir en av dem som får delta på partikongressen, men egentligen är det inte så många som vet vad de röstar på. Hur ska medlemmarna i Sala, Fagersta, Skinnskatteberg och Norberg veta hur jag kommer att företräda dem på en partikongress?!?

Personval förutsätter att väljarna har goda kunskaper om vad kandidaten står för, vilka hjärtefrågor den har, hur den agerar i olika situationer. Och hur ofta har vi väljare den kunskapen?!? Samtidigt kan personval göra valen lite mer intressanta, det blir mer av direktdemokrati en liten stund i vallokalen och alternativen blir fler än att bara välja mellan partier.

Att marknadsföra sig själv och bedriva personvalskampanj bär mig emot. Det kanske är ett måste, men inte känns det speciellt kul. I vårt distrikt finns fyra kandidater till de två platserna till partikongressen. Tre av kandidaterna är män. De är alla mycket mer rutinerade och erfarna än jag. Har nog uträttat mer i sina politiska liv än jag har. Förmodligen är de också mycket mer kända av medlemmarna. Egentligen borde jag inte ha en sportslig att bli vald. Den här gången är mitt kön min största tillgång! Eftersom medlemmarna ska rösta på två kandidater hoppas jag att många kryssar för en kandidat av varje kön. Då kan det plötsligt se ganska bra ut för min del.

Även om det kanske är väl optimistiskt så hoppas jag att det går bättre för mig i det här personvalet än i luciaomröstningen för 25 år sedan. Att vara delegat på partikongressen - det vore häftigt!

Lycka

Idag har vi bakat sockerkaka, barnen och jag. När formen satts i ugnen och barnen fått varsin visp att slicka smet ifrån säger min dotter (4,5 år) “Mamma, det här är lycka”.

Tänk vad underbart om vi alla ibland kunde återvända till det livet, där sockerkakssmet på en visp är lycka. Behålla förmågan att vara här och nu, förmågan att uppskatta även det lilla, förmågan att inte alltid trakta efter mera. Jag blir avundsjuk. Tror dessutom att vår värld vore ett mycket trevligare ställe att leva på om fler ansåg att en smetig visp är lycka.

En tjej som kliver fram

Just nu har vi norbergare en klok tjej som praktiserar hos Arenagruppen. Hon är ett lysande exempel på en tjej som gör det jag efterlyste här på bloggen för några veckor sedan; kliver fram. Det är inte så att hon syns och hörs hela tiden eller tar plats på bekostnad av andra. Tvärtom! Men hon är en tjej som tänker, diskuterar och som på ett självklart sett ger sig in i debatter och delar med sig av sin syn på samhället. Hon är ett av våra framtidshopp, tror jag.

Vad hon heter? Maja Nordström. Lägg det namnet på minnet.

Valresultat

Så, då är det över för den här gången. Det är med viss lättnad men främst saknad som jag ser tillbaka på valrörelsen.

Som så många andra har jag hoppats på ett rött Europa men den förhoppningen kom på skam. Jag tycker mig ha känt ganska tydliga vänstervindar här i Bergslagen sista tiden. Det avspeglar sig i och för sig i de lokala valresultaten (Sossarna har gått framåt i alla omgivande kommuner, dvs Norberg, Fagersta, Skinnskatteberg, Avesta och Hedemora) och i Miljöpartiets formidabla framgångar (sa jag inte att de bedrev en suverän kampanj!?!) men definitivt inte i övriga Europa. Det som mest oroar mig är förstås de främlingsfientliga partier som stärkt sin ställning i parlamentet, men också tillbakagången för sossarna i Stockholm. Det är riktigt illavarslande att stockholmarna i så hög utsträckning röstar blått. Och väljarna har ju, som bekant, inte fel. Det är vi som inte har varit tillräckligt framgångsrika i vår politik och i vår valrörelse. Ett tydligare budskap om vilken typ av samhälle vi sossar vill ha är lösningen, tror jag.

Andra resultat av valet är att (S) i Norberg förmodligen hade årets bästa valvakemat (tack kära du som lade ner själ och hjärta på detta!) och att många barn fick en praktisk lektion i demokrati runt om i våra vallokaler.

Nu väntar vi med spänning på resultatet av personkryssningen. Vem tror ni blir årets kryssningsraket? Jag hoppas att Ardalan Shekarabi är ett av namnen som nämns i den debatten.

Slutspurt

Sådär, nu är min första valrörelse snart avslutad, endast slutspurt och utvärdering återstår. Samt väntan på resultatet, förstås. Sossarna i Norberg ska ha valvaka i partilokalen på söndag kväll, det ser jag fram emot.

Jag gjorde mitt sista pass i valstugan idag. Himla trevligt, är det faktiskt, när man får sällskap. Det var flera förbipasserande som inte hade röstat ännu och som var villiga att få lite information och att diskutera lite. Många bestämmer sig för hur de ska rösta såhär på slutet, har det ju visat sig. Redan innan utvärderingen är genomförd kan jag konstatera att vi har lärt oss några saker till nästa gång:

1. Anslag på valstugan om när den är bemannad. Pinsamt att vi har missat det. Idag var det en äldre dam som sa “Äntligen, jag har varit här flera gånger men ni är ju aldrig här!”. Förargligt. I en liten kommun som vår, med relativt få medlemmar (ca 100) i partiet, har vi stugan bemannad kl 14-18 vardagar och 10-13 lördagar. Kvinnan hade en del frågor om våra kandidaters hjärtefrågor samt en del förslag till förbättringar för rörelsehindrade i Norberg. Det blev ett jättebra möte för mig och jag fick flera konkreta förslag med mig till Socialnämnden. Härligt att träffa engagerade medborgare!

2. Lokal annonsering utesluter inte nationell annonsering. Vår arbetarkommun är inte så imponerad av de centralt producerade valaffischerna så vi tog fram egna. Budskapet är att oavsett om vi röstade för eller emot EU-medlemskap 1994 så röstar vi nu för ett rött Europa. Förhoppningsvis kan det få några EU-skeptiker till valurnorna. Dessvärre har några medborgare saknat information om partiets kandidater till parlamentet “på byn” och så ska det förstås inte vara.

3. Projektledare för alla händelser. Jag är lokal valledare men har sett min roll som att hålla i trådarna och organisera/delegera. Andra har kanske förväntat sig att valledaren är mer av en projektledare för alla olika delar i valrörelsen. Helt omöjligt för en heltidsarbetande småbarnsmamma som också är fritidspolitiker. Till en annan gång tycker jag att ska vi utse projektledare för varje del i valrörelsen så att det blir tydligt vad valledaren gör och inte gör.

I det stora hela tycker jag ändå att det varit en lyckad valrörelse och det är många fler än jag förväntat mig som deltagit. Tack alla fört ert engagemang! Jag hoppas att belöningen kommer sent på söndag kväll och de kommande fem åren.