En gemensam ingång

Idag har jag varit hos Sveriges Kommuner och Landsting för att diskutera förslaget En gemensam ingång för alla arbetssökande. Ett lysande förslag, om du frågar mig. I korthet går det ut på en samlokalisering mellan AF, delar av FK, försörjningsstöd, AME och integration. Delar av landstinget och andra kommunala enheter kan kopplas på om så önskas. En gemensam ingång har i förslaget en gemensam chef och ett gemensamt uppdrag/mål.

Varför är då detta så lysande? Jo, därför att med den här modellen får vi en rimlig chans att möta individernas behov på bästa sätt. För alla de människor som har sammansatta behov, d v s är i behov av flera olika sorters stöd, behöver en individuell handlingsplan utformad där parallella processer sker.

”Det gör vi redan”, kanske någon invänder. Min uppfattning är att vi allt för ofta tror att vi gör det, men istället utgår vi från vad som är vår myndighets kärnuppdrag (”vi jobbar inte med den målgruppen” är en allt för vanlig kommentar) och exkluderar stora grupper från stöd. Vi erbjuder det som för tillfället råkar finnas i organisationens verktygslåda istället för att fylla de behov som individen faktiskt har. Vi låtsas som att individens behov uppstår linjärt i tidsföljd (först medicinsk behandling, sedan social stöttning, sedan arbetslivsinriktade insatser), och agerar därefter, trots att vi vet att det är långt mycket mer effektivt att jobba med parallella processer och se till hela behovsbilden. Vi känner oss nöjda och tycker att vi nått vårt mål när vi inte längre har individen på vårt eget skrivbord och har lyckats skyffla över vederbörande till någon annan instans, trots att vi vet att varken individen eller samhället är i mål förrän behoven är uppfyllda och individen är självförsörjande.

Det är dags att sluta låtsas, dags att sluta göra det som är fel lite mer rätt, dags att ropa ”kejsaren är naken”! Vi behöver ett helt nytt sätt att möta dessa individers behov, och en väg (den bästa jag har hört talas om) är En gemensam ingång. Heder åt SKL som varit proaktiva och tagit fram detta förslag! Heder åt alla de 86,5 % av Sveriges kommuner som uppgivit att dagens system inte håller. Och heder åt de sossar som vågar ifrågasätta Kraftsam och istället plädera för en utbyggnad av finsam och införandet av En gemensam ingång.

Spaning i fiendeläger

När jag var i Stockholm på förmiddagen råkade jag gå förbi valstugorna vid Sergels Torg. Junilistan hade torgmöte, Sören Wibe talade. Jag är nyfiken på hur mina meningsmotståndare argumenterar - framför allt Sören, som ju varit tongivande socialdemokrat länge.

Det herr Wibe sa var i stort sett att han håller med oss socialdemokrater i allt vi vill göra inom ramen för EU, men att han inte vågar tro att det går (lite förenklat, jag erkänner det). Att människor är kritiska till hur EU ibland fungerar är inte mer än rätt men jag blir förundrad (och lite besviken) när politiker - vi som har till uppgift att ha visioner om en bättre värld - inte vågar tro på våra egna drömmar. Blir det så när man hållit på länge med politik? Jag vill inte tro det. Jag menar att vi MÅSTE våga tro på det vi står för, MÅSTE ha tillit till att världen går att förändra, och sedan vara professionella i vår styrning så att utvecklingen tar rätt riktning.

Ge inte upp, Sören Wibe! Världen går att förändra! EU går att förändra! EU kan vara ett mycket effektivt verktyg i vår kamp för en bättre värld.

På Centralen passerade jag Miljöpartiets “val-torg”. Jag hann inte lyssna så mycket på vad företrädaren på podiet sa men budskapet var ändå klockrent: I en nersänkt bassäng syntes taket av en bil i vattnet och en busshållplatsskylt stack upp. Bassängen kantades av argument för vad som händer med klimatet och vår värld om vi inte tar till drastiska åtgärder. Det kallar jag effektivt! Mycket skickligt (MP), 1-0 till er.

Sommarkväll

Livet är bra härligt, i alla fall! Den gångna pingsthelgen har varit fantastisk för alla oss som njuter av sol, värme och spirande grönska. Jag undrar hur många kilo grillkol vi svenskar gjort av med de senaste dygnen?!? Vi lade i bryggan i sjön och barnen premiärbadade. Iskallt, om ni frågar mig. Skönt, om ni frågar barnen.

Vi, liksom säkert många andra, satt ute och njöt av god mat, det vackra landskapet och trevligt sällskap igår kväll. Efter det satte jag mig med handlingarna till Socialnämndens arbetsutskott. Att ta del av individärenden, där livet för tillfället är ett stort eller kanske gigantiskt kaos, blev en oerhörd kontrast. Så nära, våra olika världar, och ändå så fruktansvärt långt ifrån. Dessa individer, som för tillfället behöver samhällets stöd, borde i de flesta fall haft rätt till en helt annan start i livet. Jag hoppas - åh vad jag hoppas! - att vi med kloka, respektfulla insatser, lyckas bryta det inte alltid gynnsamma sociala arvet så att nästa generation får lite bättre förutsättningar att möta livet med raka ryggar och varma hjärtan.

Bussturné

Idag har (S) och (V) i Norberg, Fagersta och Skinnskatteberg genomfört en gemensam bussturné för att få våra medborgare att rösta rött i EU-valet. Det var kul! Solen sken, de flesta människor jag pratade med var glada och trevliga och partierna avstod helt från att pika eller kritisera varandra. Skönt, tycker jag. Vi har, tyvärr, en förmåga att komma med nålstick när det är helt onödigt eller till och med kontraproduktivt. Jag hoppas att vi i vårt parti (och alla andra) snart lär oss att det är mycket mer effektivt att prata om vad vi vill göra, vilken typ av samhälle vi vill ha, än att hacka på det andra gör eller inte gör.

En ung kille som jag försökte prata med sade att han redan hade röstat, på Sverigedemokraterna. Jag blev helt paff. Visst vet jag att allt för många, framför allt unga, lågutbildade killar i glesbygd, sympatiserar med (SD), men jag har aldrig haft någon framför mig som sagt det rakt ut. Mitt mesiga svar blev “Vad synd” medan killen lommade vidare. Helst av allt hade jag velat springa efter honom, frågat vad han grundat sina val på, försökt få igång en diskussion. Det gjorde jag inte. Förhoppningsvis är jag bättre förberedd nästa gång så att jag inte låter tillfället springa ifrån mig. En som säger sig sympatisera med (SD) får aldrig stå oemotsagd.

Tekniska problem

Halleluja, äntligen har jag kontakt med cyberspace igen! Vår gateway har varit trasig och Telia var inte så snabba på att hjälpa till, tyvärr. Trodde inte att jag skulle sakna bloggandet men det har jag verkligen gjort.

Vi har varit i Rom också och det var härligt. +32 C, massor av obruten vuxentid och många tillfällen till funderingar, diskussioner och reflektioner. Dessutom, förstås, alla fantastiska byggnader och fysiska spår av vår historia!

Det som berörde mig mest var de mycket synliga tecknen på att Italien saknar en allmän välfärd. Vid alla turistattraktioner fanns kvinnor, barn och män som tiggde, på alla upptänkliga vis. Och detta i ett land som på många sätt är så rikt. Avsaknaden av allmän välfärd visade sig också i en väldig kreativitet bland de som inte hade vanliga lönejobb, på mer eller mindre lagliga sätt.

Jag tackar än en gång min lyckliga stjärna för att jag lever i ett land där alla har möjlighet till stöd och hjälp med åtminstone det mest basala. Jag hoppas också att vi kan vara med och hjälpa andra länder (kanske genom EU?) att hitta vägar till en välfärd som omfattar alla.

Tjejer - kliv fram!

Idag har jag varit på ett möte om valsamverkan mellan (S) och (V) i Fagersta, Norberg och Skinnskatteberg inför EU-valet. Ett bra möte, på många sätt. Det som gör mig fundersam är att vi var åtta män och en kvinna. Åtta duktiga, trevliga, dugliga, engagerade män och så jag. Varför är det så ofta den fördelningen?!!? Vi har länge pratat om jämställdhet, könsmaktsordning, män som nominerar män osv och där ligger nog en stor del av problematiken. Men jag vill också peka på en annan sida av saken och det är vilket ansvar vi kvinnor själva har. Om vi tycker att det är helt ok att det är mest män som är med och tycker/bestämmer/skapar normen då behöver vi inte göra så mycket. Men om vi vill ha ett annat samhälle, där både män och kvinnor syns/tar plats/har makt/skapar norm - på alla livets arenor! - då har vi också ett individuellt ansvar att försöka ta mer plats.

Att vara valledare i norra Västmanland inför EU-valet är väl inte världens viktigaste jämställdhetsfråga men det är ett mönster som går igen, och igen och igen, och jag blir snart tokig på att vi på något sätt accepterar att det är så här! Det är inte specifikt för röda partier (tvärtom!), det är inte specifikt för politiken - vi kvinnor måste hjälpas åt att erövra alla arenor så att hela samhället (som består av två kön) kommer till tals och tas hänsyn till när inriktningsbeslut för framtiden tas.

Ett litet exempel på hur det kan se ut i tillvaron, är ett möte jag bevistade för någon månad sedan med en av våra kandidater till EU-parlamentet. Åhörarskaran var blandad, både avseende åldrar och kön. Efter kandidatens apell inbjöds åhörarna att ställa frågor som kandidaten besvarade och reflekterade kring. Många frågor ställde vi, i alla fall flera av männen i församlingen. Ibland blev frågorna väldigt långa och avslöjade kanske en önskan hos frågeställaren att få synas i rampljuset. Jag satt och väntade på att en kvinna skulle ta något initiativ. Det gjorde en kvinna; hon ställde fram ett glas vatten till kandidaten som började bli torr i halsen. Omtänksamt? Javisst! Symptomatiskt? Ja, tyvärr.

Var det så att ingen av de närvarande kvinnorna hade några som helst frågor eller funderingar? Var de så pålästa och snabbtänkta att de hajade allt från början? Eller har vi kvinnor ett inlärt beteende att inte ta plats eller visa vår okunskap så att vi avstår möjligheten? Det är häri ansvaret ligger, menar jag. Om vi vill ha ett annat samhälle för våra barn så måste vi börja med oss själva. Jag kan inte förvänta mig att mina barn ska få samma förutsättningar i livet, trots att de är av olika kön, om jag inte aktivt försöker bidra till ett samhälle där det är möjligt. Lika villkor kommer inte som en skänk från ovan - det är något som vi alla måste jobba för och erövra varje dag, inom alla områden.

Om det var någon kvinna som ställde någon fråga till kandidaten? Ja, till slut var det en tjej som frågade kandidaten hur hon tänker jobba för att öka antalet kvinnor på maktposterna inom EU. Den tjejen var den enda som fick en applåd för sin fråga den kvällen.

Lyxproblem

Igår hade vi en jätteskön dag: inte en enda tid att passa på hela dagen! Vi skrotade runt, tvättade bilen och lakanen, klippte gräs och hoppade studsmatta. Just nu känns det som höjden av lyx. När jag var föräldraledig, däremot, vet jag att jag så innerligt saknade det inbokade livet där det hände saker, där jag var behövd av flera än mina barn. Kontentan är väl alltså att motsatsen till det som vi har mycket av är det vi traktar efter?!!? Den som jobbar som en iller längtar efter fri och obokad tid, den som inte har ett arbete att gå till vill inget hellre än att jobba som en iller. Hur hittar vi balansen, det lagoma, där alla behövs och där alla orkar med?

Ett annat, mycket mindre, problem som jag går och grunnar på är hur stora konsekvenser jag ska låta mitt miljöansvar få. Det låter kanske stort och fint men den här specifika frågan är verkligen på pyttenivå: Jag försöker handla ekologiskt (och gärna närproducerat) i så stor utsträckning som möjligt. Har därför provat ekologiska knäckebröd. Problemet är att ingen i familjen tycker att de är ens i närheten så goda som vårt vanliga, icke ekologiska knäckebröd som vi är storkonsumenter av. Ska vi försaka vårt favoritbröd och tugga inte lika gott bröd, för våra kroppars och miljöns skull, eller ska vi fortsätta med det goda brödet och subventionera en icke giftfri värld?

Ett pytteproblem, som sagt, men problematiken tror jag är universell: Hur mycket är jag beredda att offra, i egen komfort/tillfredsställelse, för att vara med och bidra till en långsiktigt hållbar värld?

C till S?

Det är intressant att ta del av rapporteringen från Centerstämman och att läsa Börje Hörnlunds debattartiklar i Dagens Nyheter. Alla ni centerpartister som tycker att ert parti har blivit allt för nyliberalt och makthungrigt - välkomna till oss! Jag tror att många av traditionalisterna i Centern har mycket gemensamt med oss socialdemokrater. Låt oss diskutera vilket samhälle vi vill ha i framtiden och om vi kan nå dit tillsammans!

Min sambo har äntligen kommit hem från sin tjänsteresa och det känns bra att höra slamret från kastrullerna i köket när jag sitter här och knappar på datorn.

Den nationella primärvårdskonferensen i Falun som jag besökte igår var välbesökt och välarrangerad. Det mest slående intrycket för mig är “har man inte kommit längre inom primärvården?” I Södra Dalarna har vi länge pratat om vikten av ett kognitivt förhållningssätt, att använda metoder som Lösningsfokuserat arbetssätt, Motiverande samtal och att utgå från det friska hos patienten. Det är “yesterdays news”, trodde jag. På denna nationella mässa var det istället ett av huvudtemana så det finns tydligen mer att göra på det området. Jag är övertygad om att dessa mjuka faktorer är oerhört betydelsefulla för hur patienten upplever sin situation ( och därmed i vilken takt måendet blir bättre) och för hur bra vården upplevs.

Samhällsentreprenör

Samhällsentreprenörskap skulle jag vilja se mer av. Det handlar om att lösa ett samhällsproblem - stort eller litet - och att samtidigt tjäna pengar på det. Det är verkligen hållbar utveckling, tror jag. Föreningen KRIS är ett bra exempel på det, liksom alla som småskaligt tillverkar förnyelsebar energi. Den koncern av sociala företag som heter Vägen ut i Göteborg är min absoluta favorit. Vägen ut-kooperativen startades av fd kriminella och missbrukare som inte var särskilt populära på arbetsmarknaden och därför tog saken i egna händer; de startade företag som producerade varor och tjänster som de var bra på att producera och sålde dem. De är framgångsrika och idag, drygt tio år senare, är det alltså en hel koncern med många olika företag. De har t o m tagit fram ett franschise-koncept så att människor i andra delar av landet kan få starthjälp genom att bli franschisetagare. Så häftigt - tycker ni inte det?!?

Idag har jag varit på en utbildning och en av ledarna (en man) hade ett mycket stort behov av att synas och höras. Det störde mig väldigt och jag var tvungen att reflektera över varför. Kan det vara så att jag själv är likadan och därför reagerade starkt? Eller är det bara så att jag blev sur för att han tog upp tiden som jag hade avsatt  för att lära mig något nytt? Det tål att tänkas på.

I morgon ska jag vara utställare på en nationell primärvårdkonferens i Falun. Jag gillar egentligen inte att stå i “mässmonter”, och jag är lite skeptiskt till hur stort värde det egentligen har, men nu har jag sagt ja så då är det bara att åka dit. Vem vet, det kanske visar sig vara värdefullt?

Raka besked

I gårdagens DN läser jag att ett kommunalråd i Ovanåker har gripits av polis för rattfylla. Totalt galet gjort, förstås. Det som gläder mig är hans kommentar: “Det finns inga ursäkter, men jag känner mig djupt ångerfull”. Det är så vi politiker måste agera när vi gör fel. Att fela är mänskligt, vi gör det alla någon gång. Det som är oförsvarbart tycker jag är att slingra sig, glida på sanningen eller försöka bortförklara. Helt förkastligt! Raka besked och raka ryggar, tycker jag, även när vi har gjort bort oss. För säkerhets skull vill jag tillägga att jag självklart tycker att det är förkastligt att köra bil full - för det finns det ingen ursäkt.

Min sambo är på tjänsteresa och barnen sover. Katten knaprar på sina torra bitar men för övrigt är huset tyst. Skönt, men lite tråkigt.

I en av kommentarerna har jag fått en fråga om vad sociala företag är. Sociala företag kan se olika ut (ekonomiska föreningar, kooperativ, aktiebolag mm) och är rent juridiskt helt vanliga företag. Skillnaden ligger i att det sociala företagets främsta idé är att det ska vara arbetsinkluderande, d v s skapa arbetstillfällen för personer som av olika anledningar saknar jobb. Sociala företag ska sälja varor och tjänster på öppna marknaden, precis som alla andra, skillnaden är att vinsten går tillbaka till människorna som jobbar i företagen.

Jag ser vad du tänker; “Borde inte alla företag vara sociala företag?!?” Visst skulle jag vilja se lite mer av socialt ansvarstagande av alla företag. Det är ju ganska poppis idag att göra något litet för den goda saken (CSR tror jag att det kallas) och det är förstås jättebra. Ännu bättre vore det, anser jag, om en större del av företagens vinster gick tillbaka till de som arbetar där, kanske i form av kompetensutveckling, förmåner, högre löner o s v. Det, tror jag, skulle bidra till ett mer hållbart samhälle. Jag tror inte på förstatligande, förbud mot att ta ut vinst eller bara kollektivt ägande, för viss konkurrens och vinstintresse är bra för utvecklingen. Men att möjliggöra för de anställda att ta större ansvar för företagen, ha mer av självstyrande enheter som får del av vinsten när företaget går bra, kanske att delar av vinsten läggs i ladorna inför de sämre tider som någon gång kommer, det tror jag är framgångsrikt på sikt. Jag läste för ett tag sedan om ett Scandic hotel i Göteborg som var inne lite på den linjen. Det är glädjande. Det krävs en väldigt modig företagsledning för att åstadkomma detta men även aktieägare ser väl vad som händer i samhället?