Härligt sommarland

Efter ett besök på ett soligt Leksands Sommarland undrar jag varför vi trängs på Gröna Lund i oändliga köer varje sommar? Nästa år skippar vi Grönan till förmån för pooltäta, gröna, trivsamma Leksand!

Raka besked

En norbergare har skrivit ett öppet brev i den lokala tidningen FagerstaPosten 2010-08-09 till oss politiker. Skribenten vill ha svar på vad de olika partierna vill satsa på (och inte vill satsa på). Så här lyder mitt svar:

Det är jättebra att ”Svårt att välja, Norberg” engagerar sig i kommunens utveckling och ställer krav på oss politiker att vara tydliga. Fortsätt gärna med det!

Precis som i alla andra kommuner har vi i Norberg höga ambitioner om vad vi vill åstadkomma men tyvärr har vi inte ekonomiska resurser som ligger i nivå med ambitionerna. Därför tvingas vi, ständigt och jämt, att prioritera och välja mellan olika goda satsningar som vi tror gagnar medborgarna.

Vi socialdemokrater har under de fyra senaste åren arbetat medvetet och metodiskt för att vända en ganska dålig ekonomi till ett läge som är stabilt och som de senaste tre åren har givit kommunen ett litet ekonomiskt överskott (prognoserna för år 2010 pekar på fortsatt överskott). Det behöver Norbergs kommun för att återställa tidigare underskott och för att vara rustad för framtida utmaningar. Idag har vi t ex minskat kostnaderna för akut underhåll av våra fastigheter och kan istället på ett klokt sätt lägga resurser på planerade renoveringar, ombyggnationer och energieffektiviseringar.

Nu finns det utrymme för att göra vissa satsningar och det är helt nödvändigt för att behålla den goda utvecklingen i kommunen, anser vi. I vårt lokala valprogram har vi presenterat de 27 saker som vi anser är allra viktigast att arbeta med den kommande mandatperioden. Där kan man bl a läsa att vi vill

- fortsätta renovera fastighetsbeståndet för att öka attraktiviteten på boendet samt skapa ett lättillgängligt, tryggt och centralt boende för de som är lite äldre

- påbörja bygget av en sport- och aktivitetshall (som även kan användas som samlingslokal) och tillsammans med kommunens unga arbeta fram ett ungdomspolitiskt program

- ge maten en central roll i alla kommunala verksamheter, inte bara som nödvändig föda utan som social och kulturell gemenskap, som inspiration och lustfaktor.

- koppla högskolestudenter, forskare och landets främsta pedagogiska expertis till skolorna för att fortsätta höja kvalitén på undervisningen och elevernas resultat

- erbjuda barnomsorg för barn till föräldrar som arbetar på obekväma tider.

Norberg har ett rikt och varierat kulturliv som många norbergare, och många från andra orter i Sverige, deltar i och berikar sina liv med.  Det är en styrka för kommunen och det är ett område där vi för ganska små kommunala pengar kan få stor utväxling med hjälp av andra externa pengar. Att få använda alla våra sinnen, att möta nya världar och tänka nya tankar är något som får oss att växa och som definitivt lockar hit många besökare (och kanske boende?).

Kanske kan dessa besked göra det lite lättare att välja den 19 september.

Åsa Eriksson (S) Norberg

Back in business

Efter en lång, varm och ledig sommar är det dags att dra igång bloggandet igen. Lite ovant men kul.

Med lite drygt en månad kvar till valet blir det förstås en hel del valrörelse-kommentarer på den här sidan. Fokus på Norberg, så klart, men även en del kommentarer och ifrågasättanden av utspel på riksplanet.

Opinionsläget är ju väldigt öppet just nu med en liten fördel för allianspartierna. Jag har funderat en hel del över vad det beror på. Den senaste månaden har vi rödgröna kommit med så många klargöranden, analyser, löften och besked att alla som vill måste ha tillräckligt med information för att kunna ge oss sitt förtroende. Kloka avvägningar och progressiva satsningar kommer varje vecka, enligt min åsikt. Ändå är det nästan halva svenska folket som säger sig vilja ha kvar den sittande regeringen. Varför?

Är det så illa att vi välbeställda är oss själva nog? Är det som en kille skrev på Facebook: “Jag har aldrig haft så bra ekonomi som de senaste åren så jag tänker rösta på moderaterna”. Vart har solidariteten tagit vägen? Var finns omtanken om våra medmänniskor, de som just nu inte har det lika gott ställt som jag har? Var finns önskan om ett bra liv för alla? Jag blir faktiskt lite rädd om halva svenska folket inte tänker längre än till sin egen plånbok.

Allians-avhopp

Jag beklagar anledningen till Sven-Otto Littorins avhopp men gläds över att Solveig Ternström överger Centerpartiet för att istället stödja oss rödgröna. Rakryggat agerat av er båda, tycker jag.

Rapport från Almedalen

Så har jag då gjort min Almedalsdebut: två dygn i ett soligt, varmt och trångt Visby. Det gav mersmak, nya kunskaper och ett par skavsår.

Anledningen till Gotlandsresan var en förfrågan från Ungdomsstyrelsen och ESF-rådet (Temagrupp Unga) att medverka vid ett seminarium om ungdomsarbetslösheten; “Bättre stöd till lägre kostnad?”. Jag deltog i egenskap av tjänsteman på Södra Dalarnas Samordningsförbund men det hindrade inte att min politikerhjärna gick igång allt som oftast före och efter seminariet.

En av de första upplevelserna i Visby var ett torgmöte arrangerat av Nationaldemokraterna. Det mest postiva var att antalet närvarande poliser var tre gånger så många som antalet åhörare. Under de ca 20 minuter som jag stod ut med att lyssna framgick det med all tydlighet att talespersonen (en ung kortsnaggad man i uniformsliknande kostym) var ett paradexempel på en person som iklätt sig offerrollen och som på ett närmast paranoit sätt får alla samhällsfunktioner att vara emot just honom. Alla makthavare och alla politiker är enligt honom sammansvurna i en enorm konspiration och de som inte agerar korrekt kastas ut från denna.  Jag kände starka likheter med mannen som svär över att alla andra kör åt fel håll på motorvägen…

Reinfeldts tal söndag kväll var en katastrof, tycker jag. Inte främst för innehållet i hans politik utan för att han 1) ägnade 80 % av utrymmet åt att prata om vad oppositionen vill 2) han var arrogant och nonchalant 3) han försökte vara putslustig och kvick och det funkade inte alls. Talet var helt enkelt inte värdigt en statsminister. En opionionsanalytiker frågade sig dagen efter varför i hela friden moderaterna byter taktik när det verkar gå så bra för dem i opinionen. Jag blir svaret skyldig. Det var massor med folk som lyssnade på talet och det är ändå glädjande. Det finns fortfarande människor som är intresserade av politik och samhällsfrågor och det är positivt. Ska man dra paralleller mellan kvalitén på musikframträdandet och resultat i kommande val (vilket man nog inte ska…) kommer det att gå åt skogen för (M). Sämre gig än det som Wille Craford o co genomförde får man leta efter.

Jag har inte haft särskilt höga tankar om Lars Ohly som talare men jag blev tvungen att ändra mig efter hans tal i måndags kväll. Genomtänkt, sakligt, lugnt och med en lagom balans mellan allvar och humor. Befriande att Ohly ägnade 90 % av sin taltid åt sin egen (och de rödgrönas) politik. Förbandet Cookies and beans var dessutom suveräna och sopade banan med bandet kvällen före. Tack för det!

TT-gruppen arrangerar varje morgon under Almedalsveckan seminarier där de analyserar väljarnas och mediernas syn på de politiska partierna och deras företrädare. Jag hann med att lyssna på analysen av V änsterpartiet och Folkpartiet. I båda fallen anger medborgarna att partiledarna är den största anledningen till att de inte röstar på partiet. I Lars Ohlys fall är det inte någon nyhet men intressant är att media inte verkar ha uppfattat att Jan Björklund är så impopulär. Undrar varför media, som brukar vara snabba på att döma ut folk, inte har gjort det i Björklunds fall?

På ett seminarium om tillgänglighet fick jag möjlighet att ställa en fråga till ESF-rådets generaldirektör Åsa Lindh. Frågan handlade om hur de allra mest utsatta, de människor som saknar lön och annan ersättning, ska få möjlighet att delta i tillgänglighetsprojekt. Idag är det så att medfinansieringen i ESF-projekt utgörs av deltagarnas ersättningar (Sjukpenning, sjukersättning, försörjningsstöd etc) och det utestänger ju alla som inte har någon ersättning alls. Åsa Lindh svarade att hon är väl medveten om problemet och att de jobbar på att lösa det till nästa programperiod. Bra.

Allt gick enligt plan på det seminarium som jag själv pratade på. Thabo Motsieloa var jättebra som moderator, Ingvar Nilsson är alltid påläst och tydlig som talare och det var intressant att höra Pernille Madsen berätta om hur arbetsmarknadspolitiken fungerar i Danmark. Där betalar man inte ut försörjningsstöd till ungdomar längre än 6 månader om de inte har påbörjat en utbildning (eller fått ett jobb, så klart) före dess. Det är värt att överväga att göra även i Sverige, tror jag. Visst får vi problem om unga som inte är studiemotiverade tvingas gå långa utbildningar men om det finns ett brett utbud av utbildning (yrkesvux, kortare yrkesutbildningar, folkhögskolor, självstärkande program) har vi stor chans att fler går vidare i livet och ökar sin egen kompetens. Det behöver svensk ekonomi. Det var i alla fall jättekul att bli inbjuden och få tala och det var ännu roligare att så många tyckte att det vi gör och vill göra i Södra Dalarna är klokt och helt rätt väg att gå.

Innan jag åkte hem smet jag in på Socialdemokraternas ekonomiska seminarium med Thomas Östros, Wanja Lundby-Wedin, Roger Mörtvik (samhällspolitisk chef på TCO) och Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi. Det som Östros och Lundby-Wedin sa var inte särskilt förvånande utan låg i linje med klassisk socialdemokratisk politik. Det som fångade mig var OECD’s sammanställning över de mest konkurrenskraftiga ekonomierna i världen. Där låg Sverige, Danmark och Finland på plats 4, 5 och 6. Inte illa. Roger Mörtviks ananlys av OECD’s sammanställning var att för att länders ekonomier ska kunna bli konkurrenskraftiga krävs antingen stora löneskillnader och en stor andel låglönejobb (som i t ex USA) ELLER höga skatter. Båda inriktningarna verkar funka ungefär lika bra och för mig är valet mellan de två alternativen lätt.

Både Henrekson och Mörtvik var överens om att ca vart 7:e arbete försvinner varje år och ungefär lika många tillkommer. För att vi som individer ska vara skyddade i en snabbt föränderlig värld krävs bra omställningshjälp. Ständigt ökande kompetens, goda arbetsgivare och ett individuellt “skydd” som flyttas med mellan jobben var strategier de förordade. Vårt s-förslag om en individuellt utformad kompetensförsäkring stämmer alltså helt överens med vad ledande forskare anser.  Mörtvik slog också fast att man kan inte öka antalet jobb genom att öka arbetskraftsutbudet ännu mer (t ex genom att kasta ut människor från trygghetssystemen). Investeringar i infrastruktur och gröna jobb, samt mer resurser till förskola och skola, ökar däremot antalet jobb samt stärker individerna redan som små. Ljuv musik för sosse-öron.

Nu tar jag semester - från politiken, från jobbet och från bloggandet. Tack för att du har följt mig här - vi ses igen i augusti!

//Åsa Eriksson

Kostnader för ungdomsarbetslösheten

Idag har Ungdomsstyrelsen skickat ut ett pressmeddelande om kostnaderna för att ha 25 % av alla ungdomar gå utan jobb. Siffrorna är hårresande. Här är ett utdrag:

“Enligt nationalekonomen Ingvar Nilssons beräkningar kostar ungdomsarbetslösheten samhället 5 miljarder kronor per år i försörjning och uteblivna skatteintäkter. Att ge alla som behöver bra insatser kostar 50 miljoner. Det räcker med att ungdomarna arbetar i några år så har samhället ”hämtat” in dessa kostnader. En vinst både för ungdomarna och för samhället.

Finansiell samverkan finns i Sverige när det gäller rehabilitering av personer som behöver samordnade insatser mellan myndigheter, landsting och kommuner så att den enskilde förbättrar sin arbetsförmåga. Kan det vara modellen för arbetet med arbetslösa ungdomar? Åsa Eriksson från Finsam i Avesta berättar hur det kan gå till.

I Danmark har arbetsmarknadspolitiken kommunaliserats – vad innebär det i praktiken? Pernille Madsen från Danmark berättar hur man arbetar med unga arbetslösa i Helsingör.”

Även med hänsyn tagen till att beräkningar kan göras på lite olika sätt med lite olika resultat är detta hårresande siffror. När sätter vi igång och jobbar bort ungdomsarbetslösheten på allvar?!?

Ny ton i debatten?

Jag noterar en ny och trevligare ton i dagens insändare i Fagerstaposten, signerad Christer Filipsson (FP). Filipsson anser att jag bör vrida ner tonläget och tänka på att vi kommer behöva samarbeta efter valet. Dessutom räknar Filipsson upp ett antal punkter ur sossarnas valprogram som han vill genomföra i Norberg. Härligt!
Jag är inte sen att fatta den utsträckta handen. Gärna ett mer sansat tonläge i debatten, det har jag efterlyst länge. Gärna samarbete över partigränserna i de frågor där vi är överens.

Först möts vi i en renhårig debatt, Christer. Sedan jobbar vi tillsammans för Norbergs bästa.
Det stundar en ljus morgondag.

Varför vågar du inte debattera med mig, Christer Filipsson?

Ju närmare valrörelsen vi kommer desto mer desperata blir utspelen från Norbergsalliansen och dess främsta språkrör (tillika kommunalrådskandidat) Christer Filipsson. Nu senast är det förslaget om att skapa ett Bergslagens Medeltidsmuseum i Norberg som föranleder Filipsson att slira på sanningen och försöka piska upp stämningarna. Att Filipssons egen partikamrat står bakom förslaget om Medeltidsmuseum pratar han tyst om. Att jag, som är kommunstyrelsens representant i arbetsgruppen, har rapporterat om arbetet i kommunstyrelsen vägrar han att kommentera. Strategin är tydlig: finns det ingen egen politik att prata om tvingas man förvränga verkligheten för att ha något att ondgöra sig över.

Jag tar det som en komplimang: Norberg styrs på ett tillräckligt bra sätt så att oppositionen har svårt att hitta verkliga saker att protestera mot.

För att kunna bemöta de anklagelser och halvsanningar som Filipsson sprider omkring sig har jag vid tre tillfällen bjudit upp honom till debatt. Alla tre gångerna har han tyvärr avböjt:

Tidigt i våras föreslog jag (efter initiativ från en rakryggad centerpartist) en paneldebatt mellan alla partier i Norberg. Tanken var att norbergarna skulle få höra företrädare för alla partier samtidigt och få möjlighet att ställa frågor. Filipsson avböjde, med hänvisning till att han som är koncernchef inte har tid med sådant trams.

Den 11 juni bad jag om en direktsänd debatt i P4 Västmanland om förslaget Medeltidsmuseum. Filipsson avböjde debatt och krävde att få bli intervjuad efter mig i direktsändning (så att hans halvsanningar kunde stå oemotsagda).

I mitten av juni utmanade jag Filipsson på en direktsänd duell i P4 Västmanland om en fråga som han själv har drivit: att konkurrensutsätta kommunala verksamheter. Filipsson avböjde än en gång, med hänvisning till att han bara duellerar med sittande kommunalråd eller partiordförande.

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Filipsson inte vågar debattera med mig. Det är sorgligt. Norberg behöver politiker som vågar stå för sina åsikter, som kan argumentera för sina ståndpunkter och som klarar av att hålla sig till sanningen. Jag hoppas, för Norbergs skull, att det finns en återväxt inom Norbergsalliansen som har ett mer rakryggat förhållningssätt.

Nu har jag ”bjudit upp” till debatt tre gånger, Christer Filipsson. Hur lång tid ska det ta innan du vågar möta mig ansikte mot ansikte?

En fungerande sjukförsäkring

De rödgröna partiledarna presenterade för ett par dagar sedan sitt förslag till en ny sjukförsäkring i tio punkter. Bra! Jag vill här kommentera förslaget, i nästan lika många punkter.

1. “Stupstocken” i sjukförsäkringen avskaffas 1 januari 2011 vid en rödgrön valseger. Det är ett välkommet löfte MEN är ett löfte som kräver stor försiktighet. Vi måste lära av våra misstag och inte, än en gång, lämna människor i passiv sjukskrivning som på många sätt är förödande för den psykiska och fysiska hälsan. Jag säger ja till individuell bedömning men jag kräver också ett individuellt anpassat stöd så att det verkligen blir en återgång till arbete.

2. En individuell bedömning av arbetsförmågan ska ske senast 6 veckor efter första sjukskrivningsdagen. Detta är ett mycket klokt och bra löfte om vi ser till att den individuella bedömningen har hög kvalitet. Vi måste organisera sjukvården så att det finns adekvat kompetens (och här menar jag inte bara läkare) som snabbt kan göra bedömningen OCH som kan utforma den första delen i individens rehabiliteringsplan.

3. Senast efter 3 månader ska individen ha en individuell rehabiliteringsplan. Detta löfte är A och O för att vi inte ska återfalla i ett system med långa, passiva sjukskrivningar som är förödande för den enskilde. Vad är det som behövs tillföras/åtgärdas/ändras för att individen ska återfå sin arbetsförmåga? Gäller det ett benbrott som kommer att självläka eller behöver individen göra omställningar i sin livsstil? Är det egentliga problemet, som ger upphov till sjukdom, konflikter på arbetsplatsen eller en kronisk smärta som individen behöver få hjälp att hitta sätt att hantera? Behövs det kurators-/psykologkompetens som kan hjälpa individen att hantera svackor i livet eller finns det ekonomiska bekymmer som ger upphov till fysiska problem? Det jag försöker säga är att vi måste se till HELA individen när vi gör den individuella rehabiliteringsplanen och att fokus måste vara på LÅNGSIKTIGT hållbar hälsa. För att kunna göra detta krävs att flera olika myndigheter och stödorganisationer samverkar intimt och det saknar jag skrivningar om  i löftena från de rödgröna partiledarna.

4. De stelbenta tidsgränserna ska avskaffas, vilket är klokt och bra. Vi är alla olika, med olika behov, och behöver därför ibland olika lång tid på oss för att bli friska. En av de viktigaste faktorerna för rehabilitering är att individen vet att försörjningen är tryggad under tiden. Systemet vi har idag, att dagarna med sjukförsäkring är räknade och att något annat, osäkert, kanske tar vid är inte särskilt gynnsamt i rehabiliteringsprocessen. I de verksamheter jag ansvarar för ser vi till att deltagarna först och främst kan känna sig trygga med att de kommer ha sin försörjning tryggad så länge de följer den gemensamt utformade handlingsplanen. Då kan individen släppa de ekonomiska bekymren och fokusera på det han/hon behöver jobba med för att bli frisk och arbetsförmögen.

5. Vi rödgröna vill göra det möjligt att studera under en sjukskrivning. Mycket bra, eftersom många av de som fastnat i långa sjukskrivningar behöver ställa om till en annan typ av jobb än de haft tidigare. Det ger möjligheter till nystarter i livet och andra dörrar kan öppnas.

6. En rehabiliteringspenning (istället för sjukpenning) ska införas för den som behöver just rehabilitering. Jag saknar mer information om vad det innebär.

7. De rödgröna partiledarna vill satsa statliga pengar i en rehabiliteringsfond. Det låter jättespännande! Informationen är mycket knapphändig, vilket jag tolkar som att partiledarna inte är helt överens eller på det klara med hur detta exakt ska se ut. Mina erfarenheter på området säger att det saknas resurser framför allt till det som slarvigt kallas social rehabilitering (hjälp med att ställa om sin vardag så att den blir hållbar med allt vad det innebär av rutiner, sociala relationer, inställningen till min egen förmåga, motivation att leva ett annorlunda liv etc) och där skulle en fond kanske kunna en tillgång. Hur denna fond utformas är förstås jätteviktigt. Jag vill skicka med till våra beslutsfattare att försöka hitta långsiktiga lösningar där alla berörda organisationer kan ingå (närsjukvård, psykiatri, arbetsförmedling, kommunernas socialtjänst och arbetsmarknadsstöd, försäkringskassan) och att det utformas en hel palett av stödinsatser för alla de behov som människor utanför arbetsmarknaden behöver. Här menar jag inte bara sjukskrivna utan även arbetslösa personer. Om den tilltänkta fonden utformas på ett klokt sätt kan den göra stor skillnad för många människor!

Punkterna 8, 9 och 10 handlar om nivån på ersättningarna när man är sjuk och de känns som självklarheter. Visst ska vi kunna leva ett drägligt liv även när vi har oturen att bli långvarigt sjuka. Visst ska alla de som nu hamnat utanför sjukförsäkringen ha möjlighet att inkluderas igen. Detta är det nog inte så svårt att enas om, det svåra är att ge förutsättningar för människor att LÄMNA sjukförsäkringen och försörja sig själva.

Jag hoppas verkligen att vi rödgröna har gjort vår läxa och lärt av det som inte fungerat tidigare. Sverige behöver allas arbetsförmåga, oavsett hur stor den är och hur den ser ut. Välfärdssamhällets främsta uppgift är att se till att alla får behövas.

Opinionsundersökningar av olika vikt

Så har då ytterligare en i raden av opinionsundersökningar presenterats. Idag är det Novus Opinion som är avsändaren.

Själva resultatet har jag inte så mycket att säga om, eftersom det enda vi kan konstatera är att läget är jämt mellan blocken (den här gången en liten fördel till oss rödgröna), (KD), (C) och (SD) ligger i den här mätningen över fyraprocentspärren och (S) och (M) är ungefär lika stora (även här en liten fördel till S). Det som stör mig är hur media, framför allt dagspress, väljer att vinkla de olika undersökningarna. När den borgerliga alliansen får majoritetssiffror så ropar media ut det med feta rubriker som signalerar “Äntligen”! Nu, när den aktuella undersökningen visar ett litet övertag för de rödgröna får jag leta länge på DN’s hemsida för att hitta något alls om nyheten.

Visst, majoriteten av mediakanalerna har borgerliga ägare. Men jag undrar hur kritisk och neutral man känner sig som redaktör när den dignitet olika nyheter ges så tydligt är politiskt färgad?

Mest av allt önskar jag att vi kunde ha lokala opinionsmätningar i lilla Norberg. Det har vi förstås inte några pengar till så vi måste vänta ända till den 19 september för att ha en aning om vilka norbergarna vill se vid makten nästa mandatperiod. Att döma av de människor jag träffar i samhället så tycker de flesta att vi sossar har skött oss bra de gångna fyra åren. Men de som tycker annorlunda håller förmodligen tyst när jag är i närheten.

Jag ligger kvar på sträckbänken och väntar med spänning på den verkliga utvärderingen - Valet!