Av: Ã…sa Eriksson
Gränsen mellan att vara privat och personlig på en blogg kan vara hårfin. Idag tänker jag använda mina privata problem och personliga erfarenheter för att belysa ett samhällsproblem. Förhoppningsvis står ni läsare ut med det.
Jag har lunginflammation sedan en dryg månad. Den första kuren antibiotika hjälpte inte ett dugg. Samtal med sjukvårdrådgivningen dag 8 i kuren resulterade i att jag uppmanades kontaka läkare om besvären kvarstod efter avslutad kur. I lördags avslutade jag kuren. I söndags fick jag en tid hos jourläkare i Fagersta. Så långt tror jag att allt har fungerat tillfredställande.
Jourläkaren som arbetar pÃ¥ Bergslagssjukhuset i Fagersta arbetar för Mitt Hjärta, ett privatägt vÃ¥rdbolag. Läkarens bemötande har jag inget att anmärka pÃ¥. Problemet är att läkaren inte hade tillgÃ¥ng till nÃ¥got datorsystem “eftersom vi tillhör Mitt Hjärta nu och vi har inte fÃ¥tt ordning pÃ¥ datorsystemen ännu”. Första stora problemet - vÃ¥rdgivare med olika huvudmän har större problem att kommunicera med varandra än vÃ¥rdgivare som ingÃ¥r i Landstingets verksamhet.
Läkaren ville att jag skulle akutröntgas och jag rekommenderades en ny, “bredare” antibiotika. Första tabletterna fick jag i handen och ett elektroniskt recept skulle skickas till apotkeket samma dag.
MÃ¥ndag morgon. Jag ringer Röntgen i Fagersta. De har fÃ¥tt min akutremiss och jag uppmanas komma dit pÃ¥ en gÃ¥ng. Fantastiskt bra, tänker jag. Döm om min förvÃ¥ning när jag dessutom fÃ¥r gÃ¥ före i röntgenkön! Jag börjar tro att jag är allvarligt sjuk. Personalen uppmanar mig att sitta kvar i väntrummet tills resultatet är klart och är skickat till “min” vÃ¥rdcentral i Norberg. Efter ca 10 min fÃ¥r jag besked om att allt är klart, svaret är skickat till Norberg och att jag ska kontakta dem för att fÃ¥ besked. Fantastiskt agerat av alla pÃ¥ röntgenavdelningen. Undrar om de ocksÃ¥ tillhör Mitt Hjärta eller om de ingÃ¥r i Landstinget?
PÃ¥ väg ut frÃ¥n Bergslagssjukhuset stannar jag till pÃ¥ Apoteket Hjärtat (privatägt) för att hämta ut min antibiotika. “Tyvärr”, säger den trevliga receptarien, “det finns inget recept pÃ¥ dig.” Suck, vad ska jag dÃ¥ göra? Kuren är ju pÃ¥börjad med de första tabletterna och jag mÃ¥ste fortsätta om kuren ska ha verkan. Receptarien rÃ¥der mig att gÃ¥ in till Familjeläkarna pÃ¥ Bergslagssjukhuset eftersom de ingÃ¥r i samma organisation som Jourläkaren som skrev receptet. Jag tar sÃ¥ledes en nummerlapp hos Familjeläkarna i Fagersta.
“Tyvärr”, säger den trevliga sköterskan, “vi kan inte se nÃ¥gra journalanteckningar längre för vi är ju privata nu, vet du. Vi har ingen information alls”. Dubbelsuck. Jag rekommenderas att vända mig till Norbergs familjeläkare, för de är ju fortfarande i landstingets regi. 50 minuter senare har jag fÃ¥tt telefonkontakt med Familjeläkarna i Norberg.
Sköterskan i Norberg vet ingenting om nÃ¥gonting. Hon bedyrar att nÃ¥got svar frÃ¥n Röntgen i Fagersta inte har kommit, trots att jag vet att det skickades 50 minuter tidigare. “Det gÃ¥r inte sÃ¥ fort när det är elektroniskt. Det gÃ¥r inte pÃ¥ en sekund bara för att man har tryckt pÃ¥ en knapp” säger hon upprepade gÃ¥nger till mig när jag hävdar att det mÃ¥ste finnas ett besked i Norberg. Om elektroniska meddelanden tar längre tid än 50 minuter att skicka har vÃ¥rdgivarna stora behov av att uppgradera sina IT-system.
Hon har dessutom inte fÃ¥tt nÃ¥gra journalanteckningar frÃ¥n jourläkaren (nej, han hade ju inte tillgÃ¥ng till nÃ¥got datorsystem…) sÃ¥ hon kan inte se vilken typ av antibiotika jag har fÃ¥tt förskriven. Trippelsuck.
Vid det här laget känner jag mig så enormt ensam och utelämnad. Jag är sjuk, svag, trött och ledsen. Jag har trott att vården finns där när vi behöver den. Det som gör mig mest beklämd är tanken på hur alla som är sjukare, svagare och mindre resursstarka än jag har det i vårdapparaten. Hur i hela friden har vi kunnat bygga upp så fyrkantiga och människoovänliga system?!!?
Sköterskan i Norberg, som till slut blir ganska upprörd pÃ¥ mig, hänvisar till att en läkare i Norberg ska ringa mig kl 15:45 och ge mig besked om röntgenbilderna. Jag frÃ¥gar om jag ska ringa honom men fÃ¥r ett bestämt “Nej!” till svar. Jag Ã¥ker hem, utan antibiotika och utan besked.
Tror du att det ringer nÃ¥gon läkare kl 15:45? Nej, förstÃ¥s inte. När klockan är straxt efter 16 ringer jag Familjeläkarna i Norberg. De har stängt för dagen. Till min förvÃ¥ning ringer läkaren kl 18. Jippee! Han säger att röntgensvaret (som inkom exakt vid den tidpunkt dÃ¥ röntgenavdelningen skickade det…) visar pÃ¥ inflammation i en av lungorna. Ok. Jag är i alla fall inte dödssjuk.  Norbergsläkaren beklagar att Apoteket nu har hunnit stänga för dagen men nästkommande dag ska jag kunna hämta ut min nya antibiotika. Jag hoppas att han har rätt.
Jag inser att allt inte funkar klockrent bara för att det är landstingsägt. Jag inser också att allt inte är dåligt bara för att det är privatägt. Det jag menar är att vi måste göra om våra vårdsystem så att de passar sjuka människor och - framför allt - möjliggöra för vårdenheter att snabbt och effektivt kommunicera med varandra. Syftet med vårdinrättningarna är ju faktiskt att de ska finnas till för oss vårdbehövande människor - inte tvärtom.